Fortfarande den svenska utbildningspolitikens styvbarn? Debatten om den gymnasiala yrkesutbildningen i Sverige under 1990-talet

Inledning

På det hela taget har förändringarna av den svenska yrkesutbildningen under 1900-talet skett i tysthet, i skuggan av reformerna av det övriga utbildningsväsendet. Medan de senare ofta kantats av konflikter och hetsiga debatter, har besluten om yrkesutbildningen tagits utan större motsättningar, men också utan så mycket passion.¹ Detta är ganska paradoxalt, eftersom yrkesutbildningen kan antas ha ett nära samband med en långtifrån konfliktfri ekonomisk och samhällsutveckling, och det är en stor andel av de unga som genomgår någon form av yrkesutbildning. Yrkesutbildningen har med andra ord knappast varit en marginell del av utbildningsväsendet.

Idag tycks situationen vara en annan. Nittiotalets gymnasiereform, som presenteras och diskuteras i det följande, har blivit föremål för allmän debatt och kritik under de senaste åren.² Särskilt har man ifrågasatt om eleverna på de yrkesinriktade programmen klarar av att följa kurserna i kärnämnen som svenska, engelska och matematik, som är gemensamma för alla program i gymnasieskolan. Yrkesutbildningen har också förts upp på den politiska agendan i betydligt större utsträckning än tidigare. Kanske yrkesutbildningen inte är den bortglömda Askungen i det svenska utbildningssystemet längre. I så fall kan man fråga sig varför den hamnar i fokus idag, och för vem eller vilka den är viktig.

I denna artikel diskuterar jag aktuella reformer och utvecklingstendenser på gymnasieskolans område, särskilt vad gäller de yrkesinriktade programmen. Vad händer med yrkesutbildningen på nittiotalet, och varför? Jag ställer mig frågor om de viktigaste förändringsfaktorerna både i termer av mer övergripande tendenser under de senaste årtiondena, och i termer av ideologier och strategier hos några av de inblandade aktörerna: statsapparaten, inklusive de största politiska partierna och deras ungdomsorganisationer, och de stora arbetsgivar- och löntagarorganisationerna. Även om man kan hävda, att de centrala politiska och arbetsmarknadsorganisationerna tappat mark på grund av en pågående decentralisering i svenskt samhällsliv, så menar jag att de fortfarande både påverkar och återspeglar viktiga tendenser i politik och debatt som rör ungdoms- och yrkesutbildning.

Svensk yrkesutbildning i backspegeln

Länge var den svenska yrkesutbildningen primärt en fråga för den enskilda arbetsplatsen eller hemmet, ibland med kortare deltids- eller kvällskurser som komplement. Försöken till styrning från statens sida var ganska få. 1918 års ungdomsskolereform innebar att statsbidrag utgick till kommunala lärlingsskolor, som gav kompletterande teoretisk utbildning till ungdomar med anställning i industri, hantverk eller husligt arbete. I motsats till många andra europeiska länder infördes emellertid vare sig en lärlingslagstiftning eller obligatorisk skolgång för 14-18-åringarna.

Mycket snart efter reformen, på 1930-talet, kritiserades yrkesutbildnignen kraftigt för att vara otillräcklig och illa anpassad till näringslivets behov.³ Inte heller tillgodosåg den de arbetslösa ungdomarnas behov, eftersom den enbart vände sig till de som hade en anställning. Det var mot denna bakgrund som de kommunala och centrala verkstadsskolorna, dvs skolor som erbjöd praktisk och teoretisk yrkesutbildning på heltid, infördes i efterdyningarna av 1930-talets ekonomiska kris.⁴ Men i allt väsentligt kvarstod och förstärktes kritiken mot yrkesutbildningen för att befinna sig i ett ganska jämmerligt skick⁵, en kritik som särskilt fördes fram av företrädare för näringslivet och fackföreningsrörelsen under 1940- och 50-talen. Till exempel kritiserade Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté (en LO-SAF-kommitté) på 1940-talet lärlingsutbildningen för bristande systematik och metod, och i många fall en total frånvaro av teoretisk undervisning. Också yrkesskolornas ändamålsenlighet och effektivitet ifrågasattes. Kontakterna med arbetsmarknaden beskrevs som svaga eller obefintliga, och undervisningen sades inte svara mot arbetslivets och teknologins förändringar.⁶ På 1950-talet var bara en mindre del av arbetarna yrkesutbildade. Dels var yrkesutbildningen underdimensionerad i förhållande till behoven, och dels var ungdomarna ovilliga att lägga tid på en sådan utbildning när det var högkonjunktur och gott om jobb, vilket var den situation som rådde nästan oavbrutet från krigsslutet och fram till och med sextiotalet.

Från slutet av 1950-talet ökade antalet elever i yrkesskolorna snabbt. Dels kom yrkesutbildningen att användas som arbetsmarknadspolitiskt instrument vid den tillfälliga konjunktursvackan vid denna tid, och dels möjliggjorde höjda statsbidrag en utbyggnad. Å andra sidan fortsatte antalet lärlingar kontinuerligt att minska från 1940-talet och framåt (tabell 1). Med andra ord kom en tendens till ökad skolbasering av yrkesutbildningen, något som senare setts som speciellt för Sverige, tydligt till synes vid denna tid.⁷

Tabell 1. Antal studenter i statsbidragsberättigad yrkesutbildning (heltidsundervisning) 1945-1965
(avrundade tal)

Källa: SCB Promemorior 1984:2. Elever i yrkesutbildning i Sverige 1844-1970 och PM 1974:3. Svensk utbildningsstatistik 1960-1973.

Den nioåriga enhetsskolan infördes 1962, efter en tioårig försöksperiod. I de ursprungliga beräkningarna antogs merparten (60-70%) av eleverna gå till någon av de yrkesförberedande linjerna i årskurs 9. Det visade sig emellertid snart, att de studieförberedande linjerna var långt populärare än de yrkesinriktade. I början av sextiotalet gick nästan 80% av de unga på något av de studieförberedande alternativen. Reformeringen av yrkesutbildningen vid denna tid skall inte bara förstås i ljuset av de växande behoven av rörlig arbetskraft, men också mot bakgrund av yrkesskolornas och näringslivets tilltagande svårigheter att attrahera ungdomar.

1969 års gymnasieskolereform innebar att ytterligare ett stort steg mot en i huvudsak skolbaserad yrkesutbildning togs. 1970 blev i princip all yrkesutbildning på sekundär nivå en del av organisatoriskt sammanhållna gymnasieskolan (figur 1). Viktiga syften med reformen var att göra teoretisk och praktisk utbildning på denna nivå mer jämställda och möjliggöra en integration dem emellan. Yrkesutbildningen organiserades i breda block, som vart och ett rymde en successiv specialisering. De allmänna ämnena fick större utrymme på de tvååriga yrkeslinjernas schema (ca 1/3 av tiden upptogs av sådana ämnen) än tidigare, och svenska, arbetslivsorientering och gymnastik blev obligatoriska ämnen. Från första början gick den stora majoriteten av 16-åringar vidare till någon form av gymnasielinje eller specialkurs: 88% år 1971, 91% år 1979. I början av sjuttiotalet följde ungefär 25% av ungdomarna en tvåårig yrkesförberedande utbildning, och i slutet av sjuttiotalet hade andelen vuxit till 40%.⁸ Praktiskt taget all grundläggande yrkesförberedelse ägde rum inom gymnasieskolans ram Det kan noteras, att 1969 års gymnasieskolereform var den första strukturella reformen av yrkesutbildningen i Sverige sedan 1918.⁹

Figur 1. Gymnasieskolans linjer och kurser 1970-1991

En del av "den svenska modellen"

På 1930-talet stod LO och SAF inför ett hot om en lärlingslagstiftning, en statlig inblandning på ett område som parterna ansåg bäst hanterades av dem själva i form av frivilliga överenskommelser. Som en direkt följd av detta hot, bildades Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté 1939, och en överenskommelse om att gemensamt befrämja utbyggnad och modernisering av yrkesutbildning nåddes 1944. Arbetsmarknadens Yrkesråd (AY) bildades av parterna samma år, med viktiga uppgifter i detta avseende. Tanken på en lärlingslagstiftning realiserades aldrig, och det tycktes därmed som en statlig intervention kunde undvikas. Paradoxalt skulle emellertid yrkesutbildningen bli ett område där SAFs och LOs inblandning i statsutövningen var stor och påtaglig. På 1950- och 60-talen var det inte bara så att de båda organisationerna, som tidigare, yttrade sig över reformförslag från statsmakterna. De tog nu också aktiv del i formandet av yrkesutbildningspolitiken, på formuleringsarenan genom att medverka i de stora statliga utredningarna av på detta område och på realiseringsarenan bl a som styrelseledamöter i Skolöverstyrelsen och Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning. Arbetsmarknadens Yrkesråd fungerade som en viktig instans för bevakning, information och vidareutbildning i yrkesutbildningsfrågor och som ett diskussionsforum där arbetsgivare, fackföreningsmän och skolfolk kunde mötas.¹⁰

Anledningarna till det växande engagemanget i utbildningspolitiken var flera. I en del avseenden sammanföll SAFs och LOs motiv, i andra skilde de sig kraftigt åt. Både SAF och LO tillmätte yrkesutbildningen, och från 1960-talet och framåt också den allmänna utbildningen, stor betydelse för ekonomisk tillväxt och konkurrensförmåga. Men medan de ekonomiska argumenten var klart dominerande hos Arbetsgivareföreningen, vägde andra lika tungt eller tyngre för LO. Inom fackföreningsrörelsen menade man att utbildning samtidigt kunde bidra till materiell standard och social jämlikhet och rättvisa. Lika tillgång till och jämlikhet i utbildningen skulle innebära att en av det gamla klassamhällets hörnpelare skulle raseras.

I motsats till arbetarrörelsen i många andra länder har den svenska aktivt stött näringslivets strukturrationalisering och modernisering, som verktyg för att öka välfärdsresurserna och hålla arbetslösheten nere.

Den svenska arbetarrörelsen har haft den ovanliga förmågan att skapa en syntes av jämlikhet och vinststrävanden och av välfärd och effektivitet, som kommit att gynna alla parter. Varje fas i välfärdsstatens utveckling har präglats lika mycket av dess inställning till effektivitetens som maktens problem (Esping-Andersen, 1988, s 77).

Arbetsgivarnas och fackets stöd för en rationalisering av näringslivet har haft som konsekvens att man också accepterat viss rörlighet på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen har setts som ett viktigt medel för en nödvändig rörlighet hos arbetskraften, dvs som ett verktyg för den aktiva arbetsmarknadspolitik som ingick i den svenska modellen. Medan 1970- och 80-talen var en tid av påtagliga spänningar och polarisering i det svenska samhället, och inte minst mellan SAF och LO, präglades paradoxalt nog relationerna mellan parterna fortfarande av samförstånd och samarbete på yrkesutbildningsområdet. Arbetsmarknadsorganisationerna tryckte gemensamt på för en yrkesutbildningsreform på 1980-talet, eftersom de fruktade att en nödvändig modernisering av yrkesutbildningen annars skulle få stå tillbaka. De deltog aktivt i den expertgrupp som tillsatts för att planera en sådan reform (se nedan), och stödde gemensamt det resulterande reformförslaget. Detta kan jämföras med relationena på den grundläggande och teoretiska utbildningens område, där skillnaderna mellan SAFs och LOs utbildningsideologier har varit klara och tydliga, särskilt från 70-talets slut och framåt. När den svenska modellen allmänt tycktes ha vittrat sönder, överlevde den i frågor som gällde yrkesutbildningen.¹¹

Nittiotalets yrkesutbildningsreform

Fastän 1970 års gymnasieskola nästan omgående kritiserades för att ha bristande kapacitet att möta de krav som samhället ställde på den, skulle det dröja tjugo år innan nästa gymnasie- och yrkesutbildningsreform var beslutad och genomförd. Det var framför allt de fackliga och elevorganisationerna som argumenterade för en förändring, medan de politiska partierna, inklusive socialdemokraterna, var mindre aktiva.¹² En gymnasieutredning tillsattes emellertid 1976 av den socialdemokratiska utbildningsministern Lena Hjelm-Wallén. I utredningsdirektiven beskrevs gymnasieskolan som alltför oflexibel och isolerad från resten av samhället. Även om den formellt var integrerad, fortsatte den att dela upp eleverna efter köns- och klasslinjer, hävdade man. Gymnasieutredningen fick snart reviderade direktiv när den första borgerliga regeringen kom till makten samma år, och målet att öka integrationen mellan studie- och yrkesförberedande linjer tonades ner avsevärt. Förslagen från 1976 års gymnasieutredning resulterade i en långvarig försöksperiod, som dock inte berörde yrkesutbildningen. Detta faktum fick SAF och LO, var för sig och gemensamt, att kräva en revidering av yrkesutbildningen. Deras begäran hörsammades; den s k ÖGY-utredningen (Översynsgruppen för Gymnasial Yrkesutbildning) tillsattes 1984 och avslutade sitt arbete 1986. Först två år senare fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om en försöksverksamhet med moderniserad och förlängd yrkesutbildning på basis av ÖGY-utredningens förslag, men bara i begränsad omfattning. Förseningen och begränsningarna, som motiverades med de höga kostnaderna för reformen, möttes med vrede och besvikelse av de stora arbetsmarknadsorganisationerna.¹³

"Yrkesutbildningen håller på att bli Sveriges Akilleshäl. Yrkesutbildningen har gått bakåt både under 70- och 80-talen och om vi inte omedelbart genomför det s k ÖGY-förslaget kommer vi att förlora också 90-talet".¹⁴

Den senaste gymnasieskolereformen, som bl a grundar sig på förslagen från ÖGY, beslöts av riksdagen 1991 och skulle vara fullständigt genomförd 1995/96.¹⁵ De tidigare linjerna och specialkurserna ersattes av 16 kursbaserade nationella program och av special- och individuella program (figur 2). De treåriga nationella och specialprogrammen har kurser i de s k kärnämnena gemensamma: svenska, engelska, samhällskunskap, religion, matematik, naturkunskap, idrott och estetiska ämnen. 14 nationella program är yrkesinriktade, med minst 15 veckors undervisning förlagd till arbetsplatserna. Medan de nationella och specialprogrammen uppvisar betydande likheter, medger de senare mycket större frihet än de nationella programmen. Kommunerna är skyldiga att erbjuda alla 16-19-åringar utbildning inom något av de nationella programmen eller på ett individuellt program. Den nya reformen bibehåller yrkesutbildningen som en del av gymnasieskolan. Skillnaderna mellan studie- och yrkesförberedande utbildningar har minskat, genom införandet av gemensamma kärnämneskurser, även om det förvisso fortfarande finns betydande skillnader. Yrkesutbildningen innehåller mer av undervisning i allmänna ämnen än tidigare, men ockå i genomsnitt mer av arbetsplatsförlagd utbildning än i 1970 års läroplan. Åter ökar arbetslivets ansvar och inflytande över yrkesutbildningen.

Figur 2. Program i gymnasieskolan 1991/92—

Från slutet av sjuttiotalet inleddes en långvarig decentraliseringsprocess av det tidigare extremt centraliserade och uniforma svenska skolsystemet, understödd både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar.¹⁶ Ett viktigt beslut togs 1990, då riksdagen ersatte ett system med regel- och ekonomistyrning med ett mål- och resultatbaserat styrsystem. Nu gavs kommunerna statsbidrag i form av klumpsummor för all kommunal verksamhet som kunde fördelas och användas tämligen fritt inom de vida ramar som sattes av nationella mål och lagar.

Kommunerna skall svara för att verksamheten genomförs inom de ramar och riktlinjer som riksdagen och regeringen lägger fast. De föreslås få stor frihet att organisera skolverksamheten.¹⁷

1991 års gymnasiereform innebar också att besluten om vilka program som skulle anordnas överlämnades till kommunerna, dvs ytterligare ett steg i decentraliseringsprocessen togs. En tendens, som har noterats och diskuterats under senare år, är att kommuner kan vara ovilliga att anordna de mest kostsamma programmen. Generellt tenderar skillnaderna i utbildningens innehåll och kvalitet att öka mellan kommerna, också när det gäller yrkesutbildningen.

När socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i 1991 års val och en ny borgerlig koalitionsregering tillträdde, lyckades moderaterna realisera flera av sina främsta utbildningspolitiska mål. 1992 öppnades möjligheter att etablera fristående skolor med generösa statsbidrag.¹⁸ Ett år senare antog riksdagen en annan proposition som syftade till att öka valfriheten i skolan. Beslutet innebar bl a, att det blev möjligt att lägga ut yrkesundervisning på entreprenad, med samma statsbidrag som den kommunala utbildningen.

En fråga om framgång eller misslyckande?

Även om 1991 års gymnasiereform har blivit föremål för viss utvärdeing, är det troligen för tidigt att dra några definitiva slutsatser om hur framgångsrik eller misslyckad den varit.¹⁹ Ändå kan det vara intressant att notera några tendenser som är synbara idag.

Antalet elever i gymnasieskolan är betydligt större än förut, dels på grund av förlängningen av de yrkesinriktade linjerna med ett tredje år, och dels därför att andelen ungdomar som går vidare till gymnasial utbildning är högre än någonsin - 98%. Jämfört med 1980-talet har tre utbildningsområden gått tillbaka markant: byggnadsteknik, industri och omvårdnad.²⁰ Det estetiska programmet har däremot expanderat kraftigt, eftersom det är mycket populärt bland de sökande och kommunerna nu har frihet att anordna det efter egen bedömning. Också antalet elever på de individuella och specialprogrammen har ökat på senare tid, vad gäller de senare främst sådana med en teknisk inriktning: företagsskolor och specialprogram med inslag från naturvetar- och industriprogrammen.²¹ Flera stora industrier har etablerat egna gymnasieskolor - ABB, Volvo, SAAB-Scania och Perstorp AB - som har visat sig långt mera attraktiva bland ungdomarna än t ex det nationella industriprogrammet, som konstant haft ett dalande antal sökande från slutet av 1980-talet och framåt.²²

Nyligen, och vid en tidpunkt då ungdomsarbetslösheten är mycket hög, har såväl arbetsmarknadspolitiska som den ungdomspolitiska kommittén fört fram s k modern lärlingsutbildning som ett sätt att underlätta de ungas övergång från skola till arbete, och två socialdemokratiska kongresser har uttalat sig för en sådan.²³ Som jag diskuterar senare i denna artikel, har sådana idéer varit långt ifrån oomstridda. Här räcker det att notera, att gymnasial lärlingsutbildning existerat som ett alternativ sedan slutet av 1970-talet, och att det totala antalet lärlingar i sådan utbildning var 25 (!) i hela Sverige 1995. Av dessa var det mycket få som fullföljde en hel treårig utbildning - 1995 bara tre personer i hela landet.²⁴

1991 års gymnasieskolereform innebar också att ett nytt kurs- och målrelaterat betygssystem infördes, inklusive en möjlighet att underkänna eleverna. Några program, särskilt industri-, byggnads och fordonsprogrammen, uppvisar mycket höga andelar elever som är underkända i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Exempelvis underkändes 36% av eleverna på industriprogrammet i matematik 1996, 21% i engelska och 13% i svenska.²⁵

Kontroverser om yrkesutbildningen

Till skillnad från tidigare, har yrkesutbildningsfrågor kommit att bli kontroversiella och har förts upp på den politiska dagordningen på nittiotalet. Det är intressant att fråga sig varför denna förändring har ägt rum, och vilka aktörer och frågor som är involverade. Jag vill understryka att jag här kommer att inrikta mig på den centrala nivån, även om det framgent kommer att bli allt viktigare att studera nya aktörer på den lokala nivån.²⁶

Till en början bör det noteras, att beskrivningarna av de pågående förändringarna av arbete och arbetsmarknad, och av behoven att kvalificera ungdomar för dagens och morgondagens situation ofta är mycket likartade, oberoende av vilka aktörer som yttrar sig. Socialdemokraternas och moderaternas partiprogram, och programmen från såväl fackliga som arbetsgivarorganisationer, talar sålunda om behovet av att möta snabba förändringar på arbetsplatserna, i samhället och ekonomin, med hjälp av en flexibel och välutbildad arbetskraft. På denna nivå är samstämmigheten nästan överväldigande. Men när vi kommer till nästa steg i analysen, dvs vilket slags kompetens och vilken utbildning som behövs, för vilka och hur, skiljer sig ideologier och förslag avsevärt åt.

Integrera eller hålla isär?
Om barnen skulle delas upp på olika utbildningsvägar eller ej, i vilken utsträckning och när, har traditionellt varit de stora stridsfrågorna i svensk utbildningspolitik. Medan arbetarrörelsen, inklusive fackföreningsrörelsen, har slagits för och försvarat en sen differentiering av barnen och en integration av teoretiska och yrkesförberedande studier som viktiga inslag i en socialistisk samhällsutveckling, har högern hävdat att en tidig och tydlig uppdelning är det mest produktiva och realistiska alternativet.²⁷ Liknande skiljelinjer kan ses i debatten om den gymnasiala utbildningen på sjuttio-, åttio- och nittiotalet. På 1970-talet förespråkade de båda största löntagarorganisationerna TCO och LO starkt en mindre uppdelad och specialiserad gymnasieskola. LO:s remissvar på betänkandet från 1976 års gymnasieutredning sammanfattar väl dess allmänna ståndpunkt:

Målet för hela gymnasieskolan måste enligt LO vara att ge alla ungdomar en likvärdig utbildning och en utbildning som bidrar till förändring och utveckling av såväl arbete som samhälle - och att orättvisor och klasskillnader elimineras. Vi måste därför satsa på yrkesinriktade utbildningar så att detta mål kan förverkligas.²⁸

I direktiven från den socialdemokratiska utbildningsministern till 1976 års gymnasieutredning var ett av målen att eliminera uppdelningen mellan studie- och yrkesförberedande linjer, en uppdelning som sades fungera som en klassdelare i samhället.

På liknande grunder har socialdemokraterna och LO försvarat nittiotalets gymnasiereform. Men medan social förändring och rättvisa var de dominerande motiven på sjuttiotalet, har andra motiv adderats till dessa på åttio- och nittiotalen. Nu betonas att utbildning kan tjäna som en försäkring mot arbetslöshet, och bidrar till en nödvändig tillväxt av ekonomi och välstånd.²⁹

Omvänt har moderaterna kritiserat försök till en långtgående integration mellan olika linjer och program i gymnasieskolan. När Britt Mogård, den moderata skolministern i den nya borgerliga regeringen, försåg 1976 års gymnasieutredning med tilläggsdirektiv, var den viktigaste förändringen att den framtida gymnasieskolan skulle innehålla huvudsakligen teoretiska och huvudsakligen yrkesinriktade linjer. 1991 gick moderaterna och folkpartiet emot förslaget till gymnasieskolereform, inte minst därför att skiljelinjerna mellan teoretiska och yrkesinriktade utbildningar ansågs vara för otydliga, och utbildningens kvalitet därigenom hotades. I riksdagen gick den moderata utbildningsutskottsledamoten Ann-Cathrine Haglund till frän attack mot reformförslaget som hon beskrev som ett attentat mot gymnasieskolan, (—) ett dråpslag mot svensk utbildningskvalitet, (—) en makalös nedrustning av de teoretiska studieförberedande linjerna.³⁰ Moderaterna var också negativa till en konsekvent förlängning av yrkeslinjerna, både med hänvisning till olika yrkens skiftande kvalifikationskrav, och till skoltrötta ungdomar. I den tidigare citerade riksdagsdebatten, tillade Ann-Cathrine Haglund: En förlängning av de yrkesinriktade studievägarna till tre år skulle betalas med en nedskärning av de teoretiska.³¹ I Moderaternas handlingsprogram från 1993, var formuleringarna mer modesta, men tankegångarna desamma:

..den vällovliga ambitionen att hålla många framtidsvägar öppna länge får inte gå ut över krav och kvalitet på det studieförberedande gymnasiet.³²

Också SAF har varit skeptisk till en långtgående integration inom gymnasieskolan. Exempelvis tillbakavisade Arbetsgivareföreningen förslaget från 1976 års gymnasieutredning, inte minst på sådana grunder, eftersom man befarade att både de teoretiska och yrkesförberedande utbildningarna skulle bli lidande. Å andra sidan ställde sig SAF tämligen helhjärtat bakom ÖGY:s betänkande, inklusive en förlängning av yrkeslinjerna och större inslag av kärnämnen i dessa, något som användes som ett argument av den dåvarande socialdemokratiske skolministern, Göran Persson, i riksdagsdebatten:

Det fälttåg mot denna proposition, som anförts av moderaterna, saknar grund i verkligheten. Det understryks bäst - menar jag - av att Arbetsgivareföreningen, arbetsmarknadens parter, Kommunförbundet, elevorganisationer och Hem och Skola står bakom de bärande principer som här har presenterats som propositionens.³³

Generellt har SAF tenderat att vara betydligt mer pragmatisk i yrkesutbildningsfrågor än moderaterna. Som illstreras i exemplet lärlingsutbildningen nedan, vore det ett misstag att sätta likhetstecken mellan de båda när det gäller utbildningsstrategier och -ideologier.

Lärlingsutbildningen
En annan kontroversiell fråga, nära besläktad med den om uppdelningen av eleverna på olika utbildningsvägar, gäller lärlingsutbildningens förmodade välsignelser respektive fallgropar. I slutet av 1970-talet, vid en tidpunkt då ungdomsarbetslösheten steg, och skolan, gymnasieskolan inkluderad, allt oftare kritiserades för att sakna kontakt med arbetsliv och samhälle, återintroducerades lärlingsutbildning som ett sätt att handskas med ungdomar som inte läste vidare. Den borgerliga regeringen inledde diskussioner med arbetsmarknadsorganisationerna, och alla parter enades om att den företagsförlagda utbildningen borde expandera. Emellertid var SAF betydligt mer positiv än LO, som ville försäkra sig om att tidigare negativa erfarenheter av arbetsplatsförlagd utbildning inte skulle upprepas. 1980 höjdes statsbidragen för utbildning i arbetslivet, och en försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning inleddes, som permanentades 1984. Men medan moderaterna förfäktade att lärlingsutbildningen borde bli den form av gymnasial utbildning som samlade flest elever, betonade SAF att lärlingsutbildningen endast kunde bli ett komplement, låt vara ett viktigt sådant.

Vi kan inte ha kvar yrkesutbildningen nästan helt i skolan, och vi kan inte ta tillbaka den helt till företagen heller - få företag kan ge tillräcklig bredd för moderna yrkeskrav eller klara kraven på undervisning i yrkesteori.³⁴

Moderaterna övergav dock inte tanken på lärlingsutbildning som en viktig del av gymnasial yrkesutbildning, och gjorde ett försök att förverkliga denna idé under den andra borgerliga regeringsperioden 1991-94. 1992 lade skolminister Beatrice Ask fram ett förslag på en ny lärlingsutbildning, som skulle kombinera arbetsplatsförlagd utbildning inom ramen för en anställning och skolförlagda studier i fyra kärnämnen (svenska, engelska, matematik och samhällskunskap). Detta skulle bli ett alternativ för elever som inte ville stanna kvar i skolan och läsa teoretiska ämnen längre, menade hon. Också elever som bodde långt från skolan skulle finna detta alternativ tilltalande, och det skulle svara mot behoven hos småföretag och smala yrken.³⁵

LO och dess förbund har haft en restriktiv eller negativ hållning till lärlingsutbildning annat än som ett ganska marginellt komplement till annan gymnasial yrkesutbildning. Socialdemokraternas inställning framstår å andra sidan som mera kluven. 1992 gick man emot moderaternas proposition om gymnasial lärlingsutbildning. 1996 presenterade SAP:s partistyrelse ett förslag till nya politiska riktlinjer för partikongressen. Under rubriken arbetsmarknadsutbildning, föreslog partistyrelsen, bl a med stöd i tankegångarna från arbetsmarknadskommittén, en utökad lärlingsutbildning och andra former av arbetsplatsförlagd utbildning.

Vi vill att de unga som inte finner sig tillrätta i de traditionella utbildningsformerna ges bättre möjlighet till praktik och arbete. Den satsningen förutsätter att en återkommande utbildning för alla blir verklighet.³⁶

Detta förslag möttes med indignation av representanter för olika förbund vid ett LO-möte, och Metall tog bestämt avstånd från det i ett brev till sina kongressombud inför socialdemokraternas extra partikongress samma år.

Hur kan arbetsmarknadspolitiska kommittén med gott samvete föreslå utbildningar, som i stor utsträckning kan betraktas som "förvaringsplatserä av elever, som skolan uppfattar som besvärliga? Enklaste sättet tycks vara att "bunta ihop" dem på en avgränsad plats långt bort från övrig gymnasieutbildning.³⁷

Kongressen antog dock förslaget från partistyrelsen, om än med visst förtydligade:

Det är viktigt att lärlingsutbildning utformas så att eleverna kan studera vidare och så att den kan ingå som ett led i en återkommande utbildning för alla.³⁸

Är en treårig yrkesutbildning nödvändig och möjlig för alla att fullfölja?
När den gymnasiala yrkesutbildningen utreddes av ÖGY på 1980-talet, såg både SAF och LO en förlängning med ett tredje år som central, för att kunna möta befintliga och framtida kvalifikationsbehov, och för att göra individen mindre sårbar på arbetsmarknaden. Emellertid har denna förlängning kritiserats starkt, både i den allmänna debatten och av moderaterna och folkpartiet på den politiska arenan. Det har sagts att de teoretiska kurserna är för ambitiösa och svåra för många "praktiskt lagda", skoltrötta elever. Dessutom är en så lång yrkesutbildning onödig för många yrken, hävdas det. Sådana argument har fått näring av rapporter som visar, att många elever vid en del av yrkesprogrammen underkänns i kärnämnena. Motargumentet, särskilt från socialdemokraterna och LO, har varit att det är nödvändigt att ge alla kunskaper som gör det möjligt att klara kvalificerade arbetsuppgifter och att påverka skeendena i arbetsliv och samhälle.

Annars riskerar vi en utveckling i arbetslivet där en grupp människor får allt enklare, alltmer rutinartade, alltmer utslitande arbetsuppgifter och andra - de som har kunskaperna och som har fått utbildningen - får alltmer utvecklande, alltmer stimulerande, alltmer fängslande arbetsuppgifter.³⁹

Det är skolans uppgift att hjälpa varje elev att fullfölja sin utbildning. Så långt möjligt bör ungdomarna antas till program och kurser som de är motiverade för och ges makt att påverka sina studier. Ämnesintegration, anpassade pedagogiska metoder och vidareutbildning för lärare och skolledare är andra viktiga medel, har reformens förespråkare framhållit.⁴⁰

Valfrihet och marknadsideologi
Skola och utbildningspolitik har haft framträdande roller i den framgångsrika höger- och arbetsgivaroffensiven i Sverige på 1970- och 80-talet, och under den senaste borgerliga regeringsperioden (1991-94) försökte moderaterna förverkliga flera av sina främsta mål på utbildningens område. Marknadens och det fria förtagandets ideologi har genomsyrat mycket av dessa strävanden. Utbildningens kvalitet gynnas när individer är fria att välja utbildning och skolor tvingas in i en konkurrens med varandra, och därför måste skolmonopolet brytas, har både moderaterna och SAF hävdat. De tidigare nämnda riskdagsbesluten innebar att villkoren för att starta fristående skolor blev mycket mer gynnsamma än tidigare, och att konkurrensen mellan de offentliga skolorna ökade - åtminstone på pappret. Ett annat exempel är den nya möjligheten att lägga ut yrkesutbildning på entreprenad.

Det är min övertygelse att en stimulerande konkurrens mellan olika skolor, med olika inriktningar och ägandeformer, på sikt också kan bidra till högre kvalitet och produktivitet inom skolväsendet. ⁴¹

I moderaternas partimanifest Land för hoppfulla. Manifest för ett nytt sekel (1997), är formuleringar som de följande karakteristiska: Konkurrens driver fram kvalitet, Bryt den kommunala hegemonin, Avreglera läraryrket och Ett riktigt kunskapssamhälle.⁴²

Motståndet mot högerideologin har framförts mest pregnant från LO. Exempelvis framhåller LO i sitt program Utbildningspolitik för rättvisa (1994):

Slå vakt om gymnasiereformen! (—) Den genomförs i en tid då kommunerna upplever ekonomiska problem och ofta söker alternativa lösningar. Privatisering och entreprenad är modeord i debatten. (—) Gymnasieutbildningens kvalité är viktig för Sveriges framtida utveckling. Det är därför viktigt att gymnasiereformen inte luckras upp till en alltför splittrad kursutformning och kortsiktigt företagsanapssad utbildning, typ lärlingssystem. (—) Marknadsalternativ är ett politiskt alternativ som ökar segregeringen i samhället, det gynnar systematiskt arbetarfamiljer och det är ekonomiska och inte pedagogiska argument som väger tyngst i marknadsalternativen.⁴³

De ungas röster

Det är ingen tillfällighet att jag hittills inte citerat några ungdomsorganisationer. Förvånansvärt få unga röster hörs i debatterna och striderna över yrkesutbildningen. Om vi ser på de politiska ungdomsorganisationerna, sägs mycket litet om denna form av utbildning, trots att ungefär hälften av gymnasieskolans elever går på något yrkesförberedande program. I SSUs medlemstidskrift Frihet var frågor som ungdomsarbetslöshet, skoldemokrati, skolpeng och avgiftsbeläggning av skolmat, m m mycket mera framträdande under perioden 1990-1995. Nästan ingen artikel beskrev och analyserade nittiotalets gymnasieskolereform eller diskuterade yrkesutbildningen.⁴⁴ Detsamma kan sägas om utbildningsavsnitten i det senaste SSU-prgrammet. På nittiotalet innehåller det liberala ungdomsförbundets medlemsorgan Liberal Ungdom mycket litet om utbildning och ungdomsarbetslöshet generellt, och inget alls om yrkesutbildning.⁴⁵ MUF, som är den politiska ungdomsorganisation som haft den flitigaste bevakningen av utbildningsfrågor under samma tid, var emellertid kritisk till gymnasiereformen i ett par artiklar. Valfriheten ökar inte utan beskärs i den nya gymnasieskolan, när den äldre skolformens mångfald ersätts med 16 nationella program, och man tvingas följa en treårig utbildning, argumenterade MUF. Elevorganisationen Moderat Skolungdom (MSU) tog ett steg vidare och krävde att gymnasieskolereformen skulle rivas upp på sådana grunder.⁴⁶

Till viss del hörs ungdomar när gymnasieskolan utvärderas.⁴⁷ Ibland kan deras åsikter bli betydelsefulla, men, vill jag hävda, främst när de ger stöd åt något av kraven på den politiska arenan. Till exempel åberopade Ann-Cathrine Haglund kritiska synpunkter från gymnasieskoleelever för att ge tyngd åt hennes och moderaternas negativa synpunkter på den socialdemokratiska gymnasiepropositionen. På det hela taget är denna form av inflytande marginellt. I stället utövar eleverna sin ojämförligt största påverkan när de röstar med fötterna, dvs när de överger vissa utbildningar till förmån för andra. I annat sammanhang har jag visat hur den svenska verkstadsindustrins rekryteringsproblem har varit viktiga, främst när det gällt att forma arbetsgivarnas utbildningspolitik, men även fackföreningarnas.⁴⁸

Faktorer bakom 1990-talets utveckling - några avslutande kommentarer

Yrkesutbildningen har flyttat sig närmare den svenska utbildningspolitikens centrum på 1990-talet. Den debatteras mycket oftare än förut, och är föremål för politiska strider på ett sätt som knappast har någon tidigare motsvarighet tidigare under 1900-talet. Hur kan då denna förändring förstås?

För det första handlar det om de strukturella förändringarna av den svenska ekonomin och arbetsmarknaden under de senaste decennierna. En långvarig omstrukturering och rationalisering av svensk industri har resulterat i en minskning av antalet industriarbetare, som emellertid kompenserades för mer än väl under 1960- och 70-talen, när den offentliga sektorn expanderade. Från 1980-talet och framåt, satte nedskärningar inom den senare ett slut för ökningen av arbetstillfällen, och de ungas utträde på arbetsmarknaden blev en allt mer problematisk fråga. På 1990-talet, när när arbetslöshetstalen är exceptionellt höga, är andelen unga i den svenska arbetskraften lägre än någonsin. Under åren 1993-95 var i genomsnitt 17% av de svenska ungdomarna mellan 20 och 24 år öppet arbetslösa, och andelen unga som befann sig i olika former av arbetsmarknadsåtgärder (t ex arbetsplatsintroduktion, ungdomspraktik och ungdomsprojekt) var nästan lika hög.⁴⁹ Också andelen långtidsarbetslösa ungdomar har ökat dramatiskt under nittiotalet. Den för svenska förhållanden skyhöga arbetslösheten bland de unga ses som alarmerande av politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, och naturligtvis som ett mycket stort problem av de unga själva och deras föräldrar.⁵⁰ Från slutet av 1970-talet har åtgärder för att minska den stigande arbetslösheten bland de unga stått högt på den politiska dagordningen. Det var inte bara så att ett stort antal program för att underlätta övergången mellan utbildning och arbete, vanligen innefattande kombinationer av utbildning, arbetsplatsintroduktion och praktik, introducerades.⁵¹ Också 1990-talets gymnasieskolereform måste ses mot denna bakgrund. Att ge unga människor en relevant utbildning sågs som något av en nyckelfråga av de flesta inblandade aktörerna, eftersom lågutbildade ungdomar var klart överrepresenterade bland de arbetslösa. Jag vill hävda att de växande svårigheterna för ungdomar att få en anställning har varit en av de avgörande faktorerna bakom förändringarna av gymnasieskolan och yrkesutbildningen sedan slutet av 1970-talet.

Svenskt arbetsliv genomgår snabba förändringar, och för att hantera dessa, måste de anställda vara flexibla och välutbildade. Även om detta inte är hela sanningen, är det en åsikt som är så allmänt omfattad av aktörer på de ekonomiska och politiska arenorna, att den förvisso har påverket utbildningspolitiken på 1980- och 90-talen. Vidare har det visat sig att den svenska arbetskraften inte är bättre utbildad än sina europeiska grannar, tvärtom. I synnerhet är andelen ungdomar som går vidare till högre utbildning lägre än i många andra västländer.⁵² Det hävdas ofta, att utbildningsnivån i Sverige måste höjas, om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen. Förstärkningen av den gymnasiala yrkesutbildningen, som gör att eleverna blir behöriga till högre studier, motiveras ofta på sådana grunder.

Den politiska scenen har genomgått viktiga förändringar från 1970-talet och framåt. Socialdemokraterna har gradvis tappat mark, samtidigt som de traditionellt nära förbindelserna med fackföreningsrörelsen ofta varit spända. Moderaterna har haft stöd av mellan 25 och 30% av väljarkåren, tidvis ännu mera, och SAF har öppet och aktivt tagit del i politik och ideologiproduktion. De utbildningspolitiska initiativen kommer till stor del från höger, och hur som helst är neoliberala och neokonservativa utbildningsförslag inte längre möjliga att negligera. Det är dock viktigt att notera, att SAF och moderaterna långtifrån är eniga i yrkesutbildningsfrågor. Trots att SAF mycket aktivt stött gymnasiereformen, som innebär en förlängning av yrkesutbildningen och ett ökat inslag av teoretiska inslag i denna, har moderaterna framhärdat i sin kritik av reformen och förespråkat en renässans av lärlingsutbildningen i stället. Vi kan urskilja klassiska motiv bakom denna politik. Högerpartiet har alltid reagerat våldsamt när man ansett att den teoretiska och högre utbildningens standard varit hotad, och det är precis detta man befarade när den gymnasiala yrkesutbildningen blev längre och knöts närmre de teoretiska linjerna än tidigare. Inte heller det allmänna motståndet mot en integration mellan teoretisk och praktisk utbildning är nånting nytt. Olika elever, utbildningar och innehåll bör hållas isär, har den svenska högern av tradition hävdat.⁵³

Samtidigt framstår fortfarande den svenska arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer som exceptionellt starka och inflytelserika vid en internationell jämförelse. Det var sålunda aldrig möjligt att avväpna fackföreningarna i Sverige på det sätt som skedde i Storbritannien. Emellertid har socialdemokraterna haft uppenbara svårigheter att formulera en socialistisk utbildningspolitik för åttio- och nittiotalet. Följaktligen har partiet kritiserats för bristande aktivitet och tydlighet på detta område, inte minst från LOs sida.

Det är svårt att finna belägg för att organiserade åtgärder från ungdomar skulle ha påverkat förändringen och moderniseringen av den svenska yrkesutbildningen. Emellertid har ungas tendens att välja teoretiska studier och undvika vissa yrkesutbildningar, särskilt den verkstadstekniska linjen och senare industriprogrammet, varit betydelsefulla.

Slutligen inverkar decentraliseringen av det svenska skolväsendet på utvecklingen av yrkesutbildningen, men att relatera de båda låter sig inte enkelt göras. Att den lokala mångfalden håller på att öka står tämligen klart, liksom att det lokala näringslivets inflytande växer. Man kan spekulera i att förekomsten av ett stort antal lokala aktörer också leder till fler motsättningar och konflikter än förut, vilket bidrar till att öka det politiska intresset för yrkesutbildningen. Decentraliseringen håller å andra sidan på att få till följd en mångfald och uppsplittring av den yrkesförberedande utbildningen, som i allt lägre grad medger överblick och samlade grepp från central politisk nivå.

Referenser

Bergström, G (1993). Jämlikhet och kunskap. Debatter och reformstrategier i socialdemokratisk skolpolitik 1975-1990. Stockholm/Stehag: Symposion Graduale (akad. avh).

Esping Anderson, G (1988). Jämlikhet, effektivitet och makt. I Misgeld, K; Molin, K & Åmark, K, red (1988). Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tidens förlag

Jallade, J-P (1989). Recent Trends in Vocational Education and Training: an overview. European Journal of Education, 24 (2), 1989, 103-125.

JITC (1990). Grattis Sverige till en ny gymnasial utbildning. Stockholm, Arbetsmarknadens Yrkesråd, 1990

Kall?s, D & Lundahl-Kall?s, L (1994). Recent Changes in Teachers? Work in Sweden: Professionalization or What? In Kallos, D & Lindblad, S, eds (1994). New Policy Contexts for Education: Sweden and United Kingdom. Educational Reports 42/1994. Umeå University: Department of Education., pp. 140-164.

Lundahl, L (1990). New Variations on old themes: the Swedish Conservative Party and the battle over comprehensive education 1900-1985. Journal of Educational Policy, 5 (2), 1990, 157-166.

— (1997a). Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken 1944-1990. Umeå: Borea.

— (1997b). A Common Denominator? Swedish Employers, trade unions and vocational education. International Journal of Training and Development, 1 (2), 91-103.

LO (1982). Remiss över En reformerad gymnasieskola. Stockholm: Landsorganisationen.

— (1994). Utbildningspolitik för rättvisa. - LOs syn på utbildning och kompetensutveckling för jämlikhet och rättvisa. Stockholm: LO.

— (1995). Rättvisa. Rättviseutredningens rapport till LOs 2:e ordinare kongress 7-16 september 1996. Stockholm: LO.

Moderaterna (1993). Handlingsprogram. Stockholm: Moderaterna.

— (1997). Land för hoppfulla. Manifest för ett nytt sekel. Stockholm: Moderaterna.

Nilsson, L (1981). Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv. Gothenburg, Acta Universitas Gothobur gensis, 1981 (akad. avh.).

Opper, S (1989). Sweden: the 'integrated' upper secondary school as main provider of vocational educa tion. European Journal of Education, 24 (2), 1989, 139-157.

Prop. 1990/91:18. Ansvaret för skolan

Prop. 1990/91:85. Växa med kunskaper

Prop. 1991/92:95. Valfrihet och fristående skolor

Prop. 1992/93:230. Valfrihet i skolan

Ryan, P; Garonna, P & Edwards, R C, eds (1991). The Problem of Youth. The Regulation of Youth Employ ment and Training in Advanced Economies. London: Macmillan.

SAF-LO 1944. Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté: Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande. Stockholm

SAP 1996a. Riktlinjer. Partistyrelsens förslag. Kongress 15-17 mars 1996.

SAP 1996b. SVERIGE INFÖR 2000-TALET - Socialdemokratins politik för en ny tid. Kongressens beslut. Kongress 15-17 mars 1996.

SCB (1974). Promemorior från SCB 1974:3. Utbildningsstatistik 1960-1973.

— (1981). Utbildningsstatistisk årsbok 1980.

— (1984). Promemorior från SCB 1984:2. Elever i skolor för yrkesutbildning 1844-1970

— (1997). Statistisk årsbok 1997.

Schober-Brinkmann, K & Wadensjö, E (1991). Contrasting Forms of Youth Training and Employment in Sweden and FK Germany. In Ryan, P; Garonna, P & Edwards, R C (1991), ss.115-149.

Schröder, L (1996). Förändrade vägar till arbete. I Ungdomsstyrelsen 1996, ss 105-133.

Skolverket (odat). The New Upper Secondary School.

— (1995a). Elevernas värdering av sin gymnasieutbildning. Skolverkets rapport nr 90

— (1995b). Individers skolkarriär. Intervjuer med tjugo ungdomar i gymnasieskolan. Skolverkets rapport nr 92

SOU 1939:14. Rationaliseringsutredningens betänkande del II. Verkställda undersökningar.

SOU 1986:2. En treårig yrkesutbildning.Del 1. Stockholm 1986.

SOU 1996:34.. Aktiv arbetsmarknadspolitik. Betänkande av arbetsmarknadspolitiska kommittén.

SOU 1997:1. Den nya gymnasieskolan - steg för steg. Stockholm 1997.

SOU 1997:40. Unga och arbete. Delbetänkande av ungdomspolitiska kommittén

Svenska Metallindustriarbetareförbundet (1996). Angående förslaget till lärlingsutbildning.

Brev 1996-02-29 till Metalls kongressombud inför den socialdemokratiska extra partikongressen 1996.

Ungdomsstyrelsen (1996). Krokig väg till vuxen. Ungdomsrapporten 1996 del 2. Stockholm.

Utbildningsdepartementet (1996). Ds 1996:53: Ökad rekrytering till gymnasieskolans industriprogram

¹Jfr Lundahl 1990. Back
² Se t ex SvD 28/2-96: Gymnasiereformen är en ren utopi; Arbetet 14/7-97: Den offentliga lögnen om skolan; DN 11/9-96: "Nya blyff-gymnasiet"; GP 19/5-96: Nya gymnasieskolan lover mycket men håller lite; SvD 11/2-97: Det nya gymnasiet är en formlös hybrid.
³ SOU 1939:14. Back
⁴ Nilsson 1981, SCB 1984. Back
⁵ Uttalande av den ledande talesmannen för LO vid denna tid, Bror Johansson, i Fackföreningsrörelsen 1952:36. Back
⁶ SAF-LO 1944, ss 55-56. Back
⁷ Jfr Jallade, 1989. Back
⁸ SCB 1981. Utbildningsstatistisk årsbok 1980. Back
⁹ 1977 introducerades den Yrkestekniska Högskolan (YTH) på tertiär nivå, som en del av 1977 års högskolereform. ?ven om detta kan ses som ett principiellt viktigt steg, har YTH varit av relativt begränsad omfattning; den har bara nått några hundratal personer årligen.
¹⁰ Lundahl 1997a, 1997b. Back
¹¹ Jfr Lundahl 1997a, 1997b. Back
¹² Bergström 1993. Back
¹³ Uppfattningarna var delade inom den socialdemokratiska regeringen om en förlängning med yrkesutbildningen med ett tredje år verkligen var nödvändig och gagnelig. I synnerhet var finansminister Kjell-Olof Feldt skeptisk (Lundahl 1997a). Back
¹⁴ SAF-tidn 4/89, s 17. Back
¹⁵ Prop. 1990/91:85. Back
¹⁶ För en översiktlig genomgång av stegen i denna decentraliseringsprocess hänvisas till Kallós & Lundahl-Kallós (1994). Back
¹⁷ Prop. 1990/91:18, s 3. Back
¹⁸ Prop. 1991/92:95. Back
¹⁹ Skolverket 1995a, 1995b, SOU 1997:1. Back
²⁰ De nya programmen har jämförts med sina motsvarigheter före 1991 års reform. Back
²¹ SOU 1997:1. Back
²² Utbildningsdepartementet 1996. Back
²³ SOU 1996:34, SOU 1997:40, SAP 1996, 1997. Back
²⁴ SOU 1997:1. Back
²⁵ A.a. Back
²⁶ Jfr Nilssons (1997) artikel för en belysning av detta förhållande. Back
²⁷ Lundahl 1990. Back
²⁸ LO 1982, s 3. Back
²⁹ Båda slagen av argument - det ekonomiska och arbetsmarknadsmotivet respektive det sociala och rättvisemotivet - har funnits sida vid sida under hela efterkrigstiden i arbetarrörelsens program och politik, men balansen dem emellan har varierat (Lundahl, 1997a)
³⁰ Riksdagsprotokoll 1990/91:126, s 53. Back
³¹ A.a. Back
³² Moderaterna 1993, s 62. Back
³³ Riksdagsprotokoll 1990/91:126, s 99. Back
³⁴ SAF-tidningen 26/1986, s 23. Back
³⁵ Prop. 1991/92:157. Back
³⁶ SAP 1996a, s 31. Back
³⁷ Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1996-02-29. Back
³⁸ SAP 1996b, s 29-30. Back
³⁹ Skolminister Göran Persson i riksdagsdebatten om gymnasieskolepropositionen 1991. Protokoll 1990/91:126, s 96. Back
⁴⁰ Se t ex LO 1995, s 138. Back
⁴¹ Prop. 1992/93:230, s 26-27. Back
⁴² Moderaterna 1997, s 57-60. Back
⁴³ LO 1994, s 37. Back
⁴⁴ Frihet 1990-1995. Back
⁴⁵ Liberal Ungdom 1990-1995. Back
⁴⁶ Se t ex Moderat Debatt 1990:2, Moderat elev 1991:3. Back
⁴⁷ Se t ex Skolverket 1995a, 1995b. Back
⁴⁸ Lundahl 1997a, 1997b. Back
⁴⁹ SCB 1997. Back
⁵⁰ I en undersökning bland ungdomar från 1995, angavs ungdomsarbetslösheten som det viktigaste problemet i vartannat svar. Var fjärde ung man och kvinna (15-29 år) såg arbetslösheten som ett allvarligt hot mot hälsa och liv (i hela befolkningen var motsvarande andel 10%). SOU 1997:40, s 32. Back
⁵¹ Jfr Schober-Brinkman & Wadensjö 1991, Schröder 1996. Back
⁵² SOU 1996:34. Back
⁵³ Lundahl 1990. Back